Cirkeln är sluten...

Många mil i bil tråkar lätt ut... Ungefär vid vår vändpunkt i söder hade vi avverkat alla sommarpratare och all dålig och bra musik som laddats till iPoden (varför ladda iPoden med dålig musik?! det verkar ju dumt!). I ett sådant läge kommer man lätt på massa bra idéer. Varför inte bara köra 140 mil på en och en halv dag. Slå upp tältet på samma gamla bekanta tältplats, insprängd mellan två vägar och en järnväg. Sova uselt i dånet av all trafik och ställa klockan på fem för att göra en sista långklättring, där vi började vår resa?! (Visst, den nogräknade vill säkert hävda att det var väl precis så vi planerade vår resa - tur och retur Calgary. För oss började resan på riktigt i Canmore, väster om Calgary, för det var där vi drog igång klättringen.) Jo, vilken lysande idé, det gör vi!

Vid vår vistelse i Canmore för åtta veckor sedan hade vi spanat in en topp som vi suktade efter att göra - Ha Ling. Toppen med leden North East Face reser sig över Canmore som en mäktig vägg ska göra. Av olika anledningar valde vi bort den förra gången vi var här men nu såg väderprognosen lysande ut och vi hade dessutom en dag i reserv för vår färd tillbaka till Calgary. Idén bestod alltså i att ta sig tillbaka till Canmore och göra Ha Ling. Sagt och gjort. Nu sitter vi här på ett café i Canmore och njuter av pricken över i-et. I förmiddags klättrade vi North East Face (12p, 5.6) på kortare tid än vad guideboken estimerar :D. En lite mer alpin tur där man sätter det man kan göra... sen går man på, i något större utsträckning än vad man gör vid klippklättring.

Martin laddar för Ha Ling, den tydliga toppen i mitten av bilden

Någonstans mitt på leden

Martin cruisar upp på pitch 10

Njuter av att ha toppat ut

Njuter också av att ha toppat ut

Canmore är härligt höstigt, fösta snön har fallit över topparna och den friska, klara höstluften är uppiggande efter all ökenvärme. Turisterna är borta och på något märkligt sätt känns det lite som att komma hem. Nu kan vi fara hem på riktigt efter all underbar klättring och alla fantastiska platser vi besökt!

Ha Ling i bakgrunden

City of Rocks

Sista klätterstoppet. Hit åker vi tillbaka en dag. Det finns massor att göra här. Svårt som lätt, bultat, trad, singel- alternativt multipich. Dessutom kan man ta en liten nätt kvällslöparrunda i solnedgången med minst 250 höjdmeters stigning :).

Morning Glory Spire i bakgrunden,
(den observante med monokelsyn kan se en klättrare strax under toppen)

Vi klättrade här i fyra dagar innan det blev dags att fara vidare. Sista morgonen innan Buicken burnade loss på grusvägen skenade vi upp på Skyline på Morning Glory Spire. Vilken avslutning!

Toppen av Morning Glory Spire

Moab

Moab är vårt nästa klätterstopp efter Zion. Det ligger föga förvånande också i - öknen, i Östra Utah. Vi passade på att passera Grand Canyon, Monument Valley och Indian Creek på vägen dit. Grand Canyon är maffig men vi var mer imponerade av Bryce Canyon som vi besökt dagen innan och som vi inte visste något om på förhand.

Grand Canyon

Monument Valley

Indian Creek var egentligen också ett "planerat" klätterstopp. Planerat så pass att vi visste att det finns makalöst många fina spricklinjer i sandstenen där. Sen visste vi inte så mycket mer. Vi tycker själva (och får medhåll av i alla fall några fler... :)) att vi har ganska stort rack (rack = klätterprylar). Man skulle kunna säga att vi har två fulla rack. Det har hittills alltid varit tillräckligt. (Se där, till och med Martin, som hånade köpet av vår största kam, har fått användning för den - Camalot #5.) 

Tillräckligt rack i Inidian Creek?! Nä sörru, inte heller här kan man nöja sig med lagom. I Indian Creek behöver man 10 - ja tio rack!!! Inte fulla rack kanske men på vissa leder behöver man 10 st Camalot #2 och 7 st Camalot #1, typ.

Det kanske är rimligt att en finfin spricklinje sväljer samma sorts säkring hela vägen upp men det är INTE rimligt att ha tio rack med sig. Det började regna när vi precis kört in i parken så räddningen kom fort. Sandstenen måste torka och det kan ta flera dagar, så vi åkte vidare till Moab. Inte alls ledsna för det faktiskt :). 

Taggbollscamping med Wall Street i bakgrunden

Approach till klättringen? Wall Street, Lotta uppe till vänster

I Moab hade vi skoj. Klättringen på alldeles roströd sandsten som dessutom erbjuder bra friktion och fina sprickor är något helt annat än den klättringen vi gick bet på i Zion. Att klättra i öknen innebär också fina sandstenstorn!

Owl Rock, Arches National Park

Självklart ska vi klättra torn. Det är läckert. Alla torn som vi hade som klätterobjekt har bultade ankare för nedfirning. Det har dem ja. Men det är aldrig givet att ett bultat ankare är bra bara för att det finns där. Ett torn som vi gav oss på hade ett ankare med 3 bultar varav en bult hängde helt fritt i luften och de övriga två satt inte bara löst - de gick att lyfta ur. Det är en skön överraskning när man kommit upp och njuter av utsikten, hehe. Det blev en improviserad nedstigning i form av ett så bra slingat block som gick att få till samt nedåtklättring. Äventyr :).

Martin firar på tornet med bra ankare

Fint torn, kul klättring

Tornet med skruttankare i bakgrunden

Zion

Vi tillbringade några dagar i Zion och försökte bemästra sandstenen också här, men nepp! Här gick vi bet. Det var inte kul att "få smisk" av en 5.8 (5/5+) En grad vi utan problem borde klara!

Dessutom är sandstenen här än mer porös och opålitlig än den i Red Rocks. I torrt väder påstås den vara funkis men att alla fixa punkter inklusive alla ankare bör backas upp (sätta extrasäkring) för även de mest bombsäkra läggen kan ploppa, inte jippie alls!

Vi bestämde oss raskt för att dra vidare när ovädret drog in, med tanke på vad vi tyckte om klättringen blev det inget svårt beslut. Dessutom bör sandstenen torka i runda slänga tre dagar innan man kan klättra på den igen.

Glad, trots lite klättring...

Lotta spanar in klättringen som går på väggen i bakgrunden.
Tyvärr så är den svårsäkrad...

Lagom

Lagom existerar inte i detta land, punkt.
För det mesta är allt stort, för att inte säga mastodont. Vad sägs till exempel om följande:

• Bergen
• Pumporna
• Bilarna
• Toalettstolarna
• Kaffemuggarna
• Mjukglassarna
• Träden

Ett gigantiskt redwoodträd

• Fåglarna
• Harsyran
• Ormbunkarna
• Jordgubbsplantagen
• Läskburkarna (355 ml)
• Blåbären och blåbärsrisen

Osannoolikt stort & högt blåbärsris

• Björnbärssnåren
• Matportionerna
• Sängarna
• Vägarna
• Husvagnarna/husbilarna (eller motorhome som de kallas)
• Människorna

En sak som vi hittat som är mindre än vad det borde vara: Vägskyltarna, typiskt dumt.

När det inte är stort så är det något annat, t ex tokvarmt eller ganska så kallt. En kväll åkte vi 10 mil, tog oss från öknen och bergen med dryga 30 grader i Zion till en plats som mer kändes som en frisk sommarkväll i Nornäs, 8 grader och mössan på. När ovädret drog in och sandstenen i Zion sög på riktigt slängde vi lite raskt in vårt bohag i bilen och drog vidare till Bryce Canyon för att hinna med den bedårande solnedgången i sagolandskapet fullt med sandstenstorn och spiror. Vi fick några läckra foton och en vandring i skenet av månen bland de mäktiga sandformationerna. Det här var en lite mer spontan tripp då vi egentligen var på väg mot Grand Canyon men bara inte kunde låta bli att åka omvägen förbi.

Magisk morgon i Bryce Canyon

Tvättomat

En bra tvättomat bistår med följande:

• Rent och fräscht 
• Trevlig personal
• Fritt kaffe
• Fri Wifi
• Bra öppettider

Precis en sån tvättomat hittade vi i Blanding, Utah. Perfekt!

Red Rocks

Så till lite dåtid igen bara för att förvirra er.. :)

Ökendusch eller hotelldusch? Vilket rockar mest?

För nästan två veckor sen kastade vi oss tillbaka till naturen, bort från civilisationen.. eller är det kanske bort från det ociviliserade till civilsationen?! Lätt att bli lite filosofisk :)

Vi körde bara "runt hörnet", mer exakt 20 miles från smeten till den ödsliga campingen mitt i öknen - igen. Det är sandstensklipporna i Red Rocks som hägrar och vi ska försöka bemästra värmen än en gång. Det är inte så att de där vilodagarna infinner sig på grund av regn och dåligt väder så som vi först trodde det skulle bli, det är snarare så att vi eventuellt behöver vila oss från hettan.

Det är nu den verkliga utmaningen kommer, sandsten. Om klättring i sig känns som en risksport så kommer sandstenen in här som ytterligare en riskfaktor på ett helt annat sätt än vad solid granit gör.

Vacker sandsten!

Vi trevar lite i början men kommer ganska snart in i klättringen. Vi hittar några riktiga pärlor som vi, hehe, dansar upp för! Så nära Vegas och vi är nästan helt ensamma! Det är coolt.    

Lite lattjo nedfirning...

Funkis så här? Lotta kär i kaktusar!

Leva i nuet

Jiohoo, ett dagsfärskt inlägg, fredagen 16/9. Här är vi nu - City of Rocks!

Dagsregn i klätterparadiset, tältet står i en "sjö", hål i tältgolvet och punka på Martins liggunderlagg.. några elaka taggbollar från ett visst sorts gräs som vi råkade tälta på i Utah är orsaken till hålet. Det är baksidan med att slå upp tältet i mörker, men - det kunde ju vara värre :) Till slut fick vi en vilodag på grund av regn! Vi trodde att regn skulle bli en vanligt förekommande orsak till vila, men så har det inte alls varit. Vi är bortskämda med sol och värme (30+ under flera veckor nu), så pass mycket att Martin (som är rätt varmblodig av sig) i går kväll satt i full mundering med långkalsonger, mössa dubbla tröjor och termojacka och tyckte det var kallt. 18 grader mätte vi upp, hihi.

Vi har det bara underbart, tänk att få tälta varje natt i 8 veckor! Höra cikadorna spela, somna till fullmånens sken och en stjärnklar himmel. Dessutom klättra på heltid! Det är livet det.

Aj, aj tältet fortfarande slappt...

Just nu är vi i på ganska hög höjd i södra Idaho. Landskapet är lite likt våra svenska fjäll ovan trädgränsen fast med den skillnaden att här är det "trädgårdsbuskar" och fullt med torkat gräs. Dessutom är det just precis i City of Rocks fullt med granitklippor som ser ut att en gång i tiden bara ha ploppat upp ur marken. Det är ett häftigt ställe och väldigt ensligt. Att det heter City of Rocks syftar bara på att det är fullt med klippor här - någon stad kan man känna sig blåst på. Klipporna har fina naturliga spricklinjer och har som ett lager av "skal" på sig som har eroderat alldeles perfekt för att bilda fullt med handtag och fotsteg.

Vi längtar efter alla er därhemma men längtar inte hem alls. Förstår ni oss rätt då..?!  :)

Las Vegas

Glaskonst i taket i Bellagios entré

Kontrasternas resa. Vi kastar oss från frystorkat, björnboxar och en jordig tältplats till ett flådigt hotell mitt i cirkusens Vegas. Letar oss in på the Strip, kör upp bilen framför hotellet, portiern öppnar dörren på passagerarsidan - och ptja allt möjligt diverse trillar ut så som vattenflaskor, skrivblock, kartor och pennor... Kliver ur bilen i lite jordiga flipflops och sunkiga kläder. Vi kom direkt från klättermeckat Yosemite för att möta upp med Petter i låtsasstaden mitt i öknen. 

Martin & Petter poserar framför Bellagio

Eiffel i 1/3 av ordinarie storlek

Varmt som tusan, folk överallt, högklackat och neonskyltar, de absolut mäktigaste fontänerna man kan hitta, vulkan, lejon, och allt annat man kan/inte kan tänka sig samt gigantiska casinos förstås. I vegas glider man omkring, så det gjorde vi. Lärde oss spela tärning, kul men dyrt...

Poolkungen på Bellagio i Vegas

På vägen från Yosemite till Vegas passerar vi Death Valley. 100 m under havsnivån. Det är så hett att det känns som om allt har stannat till, tiden, orken, luftkonditioneringen i bilen...

På väg in i Death Valley

Tempen tagen i Death Valley

 Varför fåglarna har förirrat sig hit kan man undra, de tycks inte orka mer än oss i värmen. Det är ett märkligt ställe.

Slitna i värmen, som en spegelbild av oss.. :)

Death Valley