Ännu ett paradis!

Äntligen! Nyladdat batteri i netbooken, tillräckligt snabbt wifi, inget strul med google som bara raderade vårt senaste inlägg innan vi hann lägga upp det... håll tillgodo så länge, det kommer mer så småningom och lite mer veckofärskt :)

Smith Rock State Park ligger mitt i Oregon, i öknen. Det är varmt! När vi närmade oss parken steg termometern i bilen till dryga 100F dvs ca 38C. Landskapet är fantastiskt på sitt sätt. Det är ganska platt runt parken, torrt och nästan ingen växlighet, men sen... reser sig klipporna i Smith Rock State Park.

Klättringen här är fantastisk. Det är en märklig klippa med massa små knottror på, det är som gjort för klättrande händer och fötter :). Först kändes det lite svårt att veta vad man kunde lite på men efter ett tag var det ingen tvekan. Bara att köra på.

Vi tog en öl när vi kom fram och satte oss för att kolla i guideboken, för att se vad vi skulle klättra dagen efter. Ganska snart började vi prata med Dave och Sofia från Vancouver Island. De hade varit ute och vandrat i tio dagar och hade nu några dagars klättring i Smith Rock. De kommande dagarna hängde vi med dem en hel del. Campingen i Smith Rocks är liten och mysig och stämningen bland alla som bor där väldigt skön. Vi träffade också Jaysen från Eugene, Oregon och Joel från Wisconsin. Joel hade bott på campingen till och från i fyra år och jobbade på marijanafälten. Han är en otroligt duktig klättrare som gillar att va högt uppe på mer än ett sätt... Han försökte ge oss sin underbara Tuesday, en husky som han ägt i två dagar. Hon var fin och hade vi haft plats i bilen hade hon fått följa med.. :)

Att klättra i öknen är hett. I solen för hett. Första morgonen, tidigt uppe för att hinna klättra innan värmen blev olidlig hikade vi ut till klippan. På väg ut till de leder vi kvällen innan spanat in i guideboken gick vi förbi några leder som såg väldigt fina ut men som låg i solen. Då kändes det som en bra idé att börja med dem, men ganska snart rann svetten och det kändes som om skorna, fötterna och klippan smälte ihop till en enhet. Därefter fanns det inget alternativ, ingen skugga - ingen klättring.

I det annars så platta och torra landskapet finns det inte bara ett klippmassiv utan också en canyon med höga klippväggar, strömmande och uppfriskande turkost vatten. En dag när vi tröttnat på värmen åkte vi dit med Sofia och Dave och hoppade från klipporna, nice.

Sista dagen gjorde vi Monkey Face (5.8 A0). Leden är otrolig med sina två första replängder som säkras traditionellt, dvs med egna säkringar. Tredje replängden är svår. Så svår att väldigt få i världen klarar den och de flesta måste därför klättra den på aid (hänga i säkringar/bultar och därför är graderingen A0). Replängd fyra, ut ur munnen på apan, är exponerad och riktigt rolig och sen är det enkel klättring upp på toppen. Klättringen var fantastisk och vi hade en underbar dag.

På kvällen hände något konstigt. Det började att regna, åska och blixtra. Tydligen regnar det bara två till tre gånger per sommar i området men den sista kvällen och natten regnade det ganska ordentligt, konstigt.